Jag känner mig så jävla värdelös som inte märkt något innan...Degiz började kissa och ramla omkring i lördags/söndags och det var då jag åkte in med honom, men enligt veterinären var han svårt sjuk och varit länge tydligen, att katter ibland inte visar symptom förrän det är försent...
Visserligen har han väl spytt nångång och dragit sig undan, men det är ju vanligt att katter spyr, och han drog sig undan när han ville vara ifred så inget jag tänkt på..så ju...:(
Och varje gång har han ju varit som ny efteråt...
Visade sig att lillgubben hade en tumör och njursvikt och eftersom han var så gammal fanns inga garantier på en eventuell behandling så jag valde att låta honom somna in. Måste nog ha varit en av mina svåraste val här i livet :( fyfan så jobbigt det känns!
Jag hade aldrig djur som barn, så det här är min "första" gång ...och det känns fan förjävligt! Jag är helt förstörd!
Fyfan vad jag har grinat och grinar än! Usch!
Nå, han somnade in i min famn iallafall <3
Vi tog med honom hem, och la honom i en låda med lock, givetvis bäddade jag åt Degiz och la dit garnnystan som han älskade och en fin ros.
Toffe har fått elda och gräva hela dagen igår innan vi tillslut kunde gräva en djup grop och sänka
ner lilla Degiz, blev under ett träd på bakgården.
Nå nu har han det bra, älskade älskade älskade älskade hårboll!!!
Fyyy vad jag känner mig tom, allt känns så himla jobbigt. Degiz som följde med på promenader, hämtade mig från jobbet, älskade att ligga på grejer och i grejer...finns inte mer.
Alltså ja...nä usch jag kan fan inte fortsätta...
PÅ ÅTERSEENDE!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar